Hur länge varar en sorg? - del 1

I staden jag växte upp fanns det en ung man som kallades Frågan. Han var skäggig, illa klädd och ofta (men inte alltid) mycket smutsig. Han promenerade runt i stan och inte sällan vandrade han in i det kommunalt hållna replokalskomplex där jag spenderade större delen av min tid. Jag minns att jag tyckte han var obehaglig. Han var ofta snorig. Frågan ställde hela tiden frågor till folk han mötte.
Frågorna var av varierande kvalitet, och bara en av dem har stannat kvar i mitt minne. ”Hur länge varar en sorg?”.

Jag kom att tänka på denna fråga då jag nyligen läste boken ”Den förlorade sorgsenheten – Hur psykiatrin förvandlade normal sorg till depressiv störning” av Allan V. Horwitz och Jerome C. Wakefield. I den behandlas det faktum att DSM från och med version III faktiskt dristat sig att svara på denna fråga. Svaret är max två månader. Varar sorgsenhetskänslorna längre än så uppfyller man kriterierna för depressiv störning.

Författarna undersöker den normala sorgen, dess evolutionära grund och de nedärvda förlustmekanismernas möte med det moderna samhället med dess
[1]

”… skiftande och föränderliga interaktioner som ofta förloras, en mängd statushierarkier som hela tiden testar ens värde, rörlighet bort från nära släktingar som då har mindre möjlighet att ge stöd efter förluster, och få gemensamma ritualer för att visa solidaritet vid förluster.”

Författarna gör också en historisk genomgång av människans syn på sorg och depressiv störning. Spännande att se, är att kriterierna redan under antiken var snarlika de som idag återfinns i DSM-IV. Horwitz och Wakefield visar dock att tidigare tänkare, till skillnad från DSM-IV skiljt på normal sorg och depressiv störning, detta genom begreppsparet ”med orsak” och ”utan orsak”.

Detta sätt att särskilja sorg från depressiv störning fortsatte under renässansen, bl.a. skrev den franske läkaren André du Laurens (1560-1609) boken ”Discourse de la melancholie” en tongivande bok där hans definition av ”med orsak” och ”utan orsak” lät som följande;

”En slags förvirring utan feber, med rädsla och sorgsenhet som vanlig följeslagare, utan någon uppenbar händelse.”

1621 skrev Robert Burton ”The Anatomy of Melancholy”, en bok som innehåller renässansens mest kända diskussion i ämnet melankoli. Han beskriver melancholin som beståendes av tre komponenter, sinnesstämning, kognition och fysiska symptom.
Precis som i DSM-IV beskriver Burton ett tillstånd som påverkar människan brett. Han menar dock att det inte räcker att enbart uppfylla symptomkriterierna för att det skall handla om en störning, bara om de uppträder ”utan orsak” kan det handla om melankoli, eller som vi skulle sagt idag, en depressiv störning. Burton beskriver också hur förlustreaktionerna kan skilja sig åt mellan olika människor, han påpekar att det inte är reaktionernas art som avgör om det rör sig om en normal reaktion eller en störning. I stället betonar Burton att det är då reaktionen etablerats som ett bestående tillstånd, oavhängigt yttre händelser, som en störning kan konstateras.

Särskiljandet mellan sorg och depressiv störning med hjälp av ”med” respektive ”utan orsak” fortsatte in på artonhundratalet. Exempelvis beskriver psykiatern John Charles Bucknill (1817 – 1897) diagnostiserandet av melankoli som följande;

”Melankolins symptom är sorg, förtvivlan, rädsla och hopplöshetskänslor, i en omfattning långt över den omfattning i vilken dessa känslor vanligen drabbar det friska sinnet, även under omständigheter som har störst förmåga att uppväcka dem; och i många fall förekommer den utan någon proportionerlig mental orsak, och ofta utan någon moralisk orsak alls.”

Bucknill betonar att det är till graden och inte till formen som melankoli skiljer sig från normal sorg.

I Richard von Krafft-Ebings (1840-1902) populära bok ”Textbook of insanity” från slutet av 1800-talet återfinns en liknande definition där reaktionens proportionalitet lyfts fram;

”Det fundamentala vid melankoli består av den smärtsamma känslomässiga depression som inte har någon yttre, eller otillräcklig yttre, orsak, och en generell hämning av de mentala aktiviteterna, vilka ibland kan låsa sig helt.”

Så, enligt tusentals år av mänskligt tänkande är svaret på frågan ”hur länge varar en sorg? - Det beror på. Låter vettigt i mina öron.

---

[1] Vanliga tecken på egentlig depression enligt DSM-IV är nedstämdhet (ledsnad/tomhet) och/eller minskat intresse eller glädje som pågått i minst två veckor under större delen av perioden samt fyra av nedanstående symtom:

*  Viktnedgång eller uppgång relaterat till aptitstörningar

* Agitation eller hämning

*  Svaghetskänsla

*  Skuldkänslor

*  Minskad tanke eller koncentrationsförmåga

*  Tankar på döden, suicidtankar, suicidförsök eller suicidplaner

Symtomen ska upplevas så besvärande att det uppstått nedsatt funktion eller att personen uthärdar vardagen med påtaglig ansträngning. Det är vanligt med ångest och minskad libido eller ingen alls. Långvarig smärta kan vara ett tecken på depression. Kognitiv påverkan, dvs. minnes- och koncentrationssvårigheter är vanligt (http://sv.wikipedia.org/wiki/Egentlig_depression#Egentlig_depression).

Referenser
American Psychiatric Association (2008). Mini-D IV. Diagnostiska kriterier enligt DSM-IV-TR. Danderyd: Pilgrim Press.
Horwitz, A, V. & Wakewield, J, C. (2007). Den förlorade sorgsenheten – Hur psykiatrin förlorade normal sorg till depressiv störning. Ludvika: Dualis Förlag AB.

Perversion utifrån psykoanalysen, del 2

Utvecklingsrelaterade störningar kommer endast sällan till uttryck som perversioner. I det fall där en perversion utvecklas har barnet ofta varit utsatt för någon form av trauma. Perversionen kan vara ett uttryck för vad Stoller (1986) beskriver som, en omedveten oro med sin grund i barndomens familjedynamik. Genom att dynamiken framkallat fruktan hos barnet har det tvingats att undvika den oidipala situationen som det där och då längtar efter att gå upp i. Därmed har barnet gått miste om en viktig del av processen i utvecklingen den vuxna sexualiteten.
   Det föreligger en viss könsskillnad i förekomsten av perversioner, där fler män än kvinnor uppvisar denna typ av sexuell avvikelse (Nationalencyklopedin, 2011). Detta kan enligt psykoanalytisk teori till stor del bero på att utvecklingen av könsidentiteten skiljer sig åt mellan könen.
   Den lilla flickans första kärleksobjekt är modern, och hon upplevs som en kraftfull och stark kraft. Med detta följer att hon också upplevs som både en trygghet och ett hot. Ett led i könsidentitetens utveckling är att undan för undan frigöra sig från den täta kontakten med modern och utveckla andra viktiga relationer. Den första ”andra” är fadern. Modern är dock fortfarande en förebild för flickan, en bild av hur hon själv skall bli som vuxen. Cullberg (2003) menar att egenskaper som moderlighet och femininitet är introjicerade aspekter av modern. Under puberteten och resten av livet skapar den unga kvinnan nu sin egna feminina identitet, en process som underlättas av trygghet och stöd från båda föräldrarna.
   Ett led i utvecklingen av den manliga könsidentiteten är att ge upp det totala beroendet av modern, och istället börja identifiera sig med fadern. Han behåller dock modern som primärt kärleksobjekt. Pojken kan inte heller introjicera delar av modern utan behöver en fadersgestalt. Denna fadersgestalt bör fungera som ett identifikationsobjekt där pojken ser att det i honom finns rum för såväl klassiskt feminina som klassiskt maskulina drag. processen främjas av nära fysisk kontakt med fadern samt en attityd från modern som visar att hon är beredd, och tycker om, att se sin pojke som en blivande man. I denna utveckling mot det falliska ligger inbäddat en ständig risk för maskulint misslyckande, vilket symboliseras av kastrationsångesten. Med kastrationen menar man i den psykoanalytiska teorin ”… ett återupplevande av den tidiga maktlösheten.” En ångest som på ett omedvetet plan kan leva kvar och påverka livet i stor utsträckning (Cullberg, 2003).


Perversionens mekanismer

”They do not know, that what is labeles one’s behaviour is actually also one’s explanations.” (Stoller, 1986, s.xvi)

För att förstå perversionen måste man se till dess bakomliggande mekanismer och dess mål: En perversion kan definieras som en förverkligad fantasi, en genom livet gradvis aktiverad försvarsstruktur med funktionen att bevara erotisk njutning (Stoller, 1986). Möjligheten att nå fysisk och psykisk tillfredsställelse i ett ”vanligt samlag” för människor med en sexuell avvikelse av denna natur är per definition liten. Ett ritualbaserat, tvångsmässigt handlingsmönster under specifika omständigheter krävs för att nå klimax (Nationalencyklopedin, 2011).

Fientlighet

I den perverterade sexualiteten ingår det alltid ett mått av hat. Ibland levs den ut i den sexuella praktiken, ofta existerar den bara i fantasin. Perversionen är driven av fientlighet och syftar till att skada objektet den riktas mot. I fantasierna och handlingarna finns någonstans en hämndfantasi, oftast omedveten. I perversionen suddas barndomstraumat tillfälligt ut och ersätts av triumfatoriska känslor ackompanjerade av njutning och orgasm. Den perverse njuter av att deformera sin egen och den andres person, i ritualen fråntas objektet sina personliga egenskaper och reduceras till klichéartade människofragment eller anatomiska delar, ”What a piece of ass” (Stoller, 1986, s. 8).
   Vidare poängterar Stoller att fientligheten kan vara mer eller mindre tydlig, beroende på hur perversionen ser ut. Vid lustmord och våldtäkt är fientligheten uppenbar medan den i exempelvis masochismen, är mer dold. Här kan man förstå fientligheten som följande; Masochisten är ett fysiskt offer, men en moralisk segrare. I fantasin finns det allt som oftast åskådare vilka bevittnar lidandet, fientligheten ligger i de skuldkänslor masochistens lidande åsamkar dem.

Risken

I fantasin introduceras risken som leder till spänning som i sin tur är nödvändig för upphetsningen. Den sexuella upphetsningen handlar därför, förutom den rent fysiska sensationen, om oscillationen mellan risken att misslyckas och förväntan inför triumfen. Men det är en kontrollerad risk och fantasin garanterar ett lyckligt slut. Personen slipper bli traumatiserad, istället är det de ursprungliga angriparna som blir det.
   För att återkoppla till exemplet med masochisten kan man här se att personen egentligen aldrig är riktigt utsatt. Hur grovt våld den sexuella praktiken än innehåller är personen alltid i kontroll, offerrollen är spelad och lidandet bedrägligt. Något som talar för detta är att masochisten sällan väljer en ”riktig” sadist som partner, det hade ej varit lika njutbart då. Då fantasin fungerar följer njutningen och med hjälp av fantasin kan personen få traumat att försvinna när han vill, så ofta som det behövs. Perversionens funktion är just detta, att bevara den sexuella tillfredsställelsen mot barndomstraumat. Traumat förvandlas till en triumf.

Upprepningen

Behovet av upprepning stammar ur personens oförmåga att helt bli kvitt från traumat och de känslor av fara detta medför. Rester av barndomstraumat lever kvar som psykiska attacker. Bortsett från korta ögonblick, då perversionens handlingar kan genomföras utan avbrott, lyckas personen ej övertyga sig om något annat.
   Repetitionen innebär att personen än en gång kan fly undan traumat och istället åter uppleva triumfen och orgasmen. Dessa skänker personen en känsla av att ha gjort något rätt, vilket leder till att upprepningstendensen stärks.
   Vi behöver alltså veta varför en människa gör något för att få reda på om det rör sig om en perversion eller inte. Det är ointressant hur vanlig eller ovanlig handlingen är, vilket objekt den riktar sig mot eller samhällets moraliska syn på handlingarna. Det i sammanhanget viktiga är personens motivation och personlighet (Stoller, 1986).

Referenser

Cullberg, J. (2003). Dynamisk psykiatri. Stockholm: Natur och kultur.
Nationalencyklopedin (2011-01-07) parafili. http://www.ne.se.ezproxy.ub.gu.se/lang/parafili, Nationalencyklopedin, hämtad 2011-01-07.
Stoller, R, J. (1986). Perversion: The erotic form of hatered. New York: Karnac (Books) Ltd.

Perversion utifrån psykoanalysen, del 1

Kort om könsidentitet och sexuell utveckling

Inom psykoanalysen menar man att resan mot den vuxna sexualiteten tar sin början i spädbarnsåldern. Det nyfödda barnet är helt beroende av sin primära vårdnadshavare och i relationen med denne läggs grunden för alla senare relationer. In i relationen har vårdnadshavaren med sig medvetna och omedvetna interaktionsmönster, vilka i sin tur kommer att påverka utvecklingen av barnets psykiska strukturer. 

     Kvaliteten på relationen bör vara vad Winnicott (refererad till i Igra, 1983) kallar ”tillräckligt bra”. Genom att utsättas för en hanterbar brist möjliggörs upplevelsen av en icketraumatisk frustration vilken i sin tur möjliggör utforskandet av en positiv aggression. Under gynnsamma förhållanden leder processen vidare till ett kreativt skapande. Winnicott betonar att det handlar om ett samspel där föräldern svarar på barnets behov men också lämnar utrymme för vad han kallar ett ”ostört fortsättande”. Här ges plats för barnet att assimilera varandet, varvid grunden för barnets inre ”centrum” läggs. Mahler (refererad till i Igra, 1983) talar om hur barnets frustrationer kan bidra till utvecklandet av patologiska strukturer om de överstiger barnets assimileringsförmåga och menar att dessa kan – istället för att ihop med vårdnadshavaren bearbetas och därmed leda utvecklingen framåt – leva kvar i barnet som psykiska attacker. 

     Freud beskriver den psykiska apparaten som uppdelad i tre delar: Detet, en omedveten del där drifterna huserar styrda av lustprincipen; Överjaget, en delvis medveten, delvis omedveten aspekt av den psykiska apparaten där i barndomen internaliserade moraliska positioner kopplats till inre tekniker av självbestraffande baserade på skuld och skam; Jaget, bestående också denna instans av medvetna och omedvetna delar med funktionen att mediera mellan detets önskningar och överjagets krav (refererad till i Igra, 1983).

     Freud menar vidare att den sexuella utvecklingen är uppdelad i fyra faser. I den första av dessa, den orala, är det viktigaste organet munnen. Via denna tar barnet in och lär känna världen. Barnet har här ännu inte separerat psykologiskt från modern och det är via munnen barnet får kontakt med henne. 

     Nästa fas, den anala, präglas av dyadiska konflikter mellan exempelvis foglighet och uppror; att hålla i eller ge efter; renlighet och kladd. Barnets egen vilja gör sig allt mer till känna. Den tredje fasen, den oidipala, är en viktig del i utvecklingen av den vuxna sexualiteten. Nu i treårsåldern, har barnet nått en tillräcklig kognitiv utvecklingsnivå för att förstå att två andra kan ha en relation i vilken det själv ej ingår. Barnet blir fascinerat av teman som relationer, makt och identitet. I den fjärde fasen, den falliska, intresserar sig barnet alltmer för könsskillnader, och tankar kring varifrån bäbisar kommer är vanliga. Detta kommer till uttryck i lekar och svartsjuka fantasier kring föräldrarnas sexuella liv, bland i form av stympnings- och kastrationsfantasier (Freud, refererad till i McWilliams, 1999).

     Senare psykoanalytiska teoretiker har alltmer lämnat Freuds tanke att barnet, vid ogynnsamma förhållanden, blir fixerat vid olika stadier. Man talar nu mer om vikten av att barnet blir bemött på sina villkor, och man lägger mer vikt vid den kärleksfulla trygga relationen än vid specifika kroppsdelar. Bland annat Piaget och Eriksson talar om utvecklingsfaser och hur dessa, beroende på hur väl de avlöpt, påverkar barnet i dess fortsatta liv. Vid senare påfrestningar kan den då vuxna personen regrediera tillbaka till coopingstrategier relaterade till dessa olika stadier. Hur en vuxen människa reagerar hänger således samman med ett flertal faktorer, och det är långt ifrån självklart att två personer, med olika livshistorier, reagerar på samma sätt inför liknande påfrestningar (McWilliams, 1999).

Klein (refererad till i Igra, 1983) menar att man, om man tittar på spädbarnets ammande i den schizoparanoida och depressiva positionen, kan se många likheter med den senare ”genitala sekvensen” som den vuxna sexualiteten i regel följer med hunger och anspänning som följs av ”… ett närmast orgiastiskt klimax när bröstet ger mjölken – följt av mättnad avspänning och ofta sömn.” (Igra, s. 117). Vidare menar Igra att denna sekvens grundläggs redan under spädbarnsåren och att störningar under denna period skulle kunna innebära senare svårigheter relaterade till sexualiteten. Fairbairn (refererad till i Igra, 1983) menar att den paranoida-schizoida positionen aldrig helt övervinns, det vill säga, vi förmår aldrig helt övervinna den primitiva klyvning av kärleksobjektet och vi kommer alltid i viss mån att växla mellan dessa positioner. Inom den psykoanalytiska utvecklingspsykologin betonas gång på gång att vi hela tiden lever i relation till vår historia.

Referenser

Igra, L. (1983). Objektrelationer och psykoterapi. Falköping: Natur och kultur.
McWilliams, N. (1999). Psycoanalytic case formulation. New York: The Gilford Press.

När kroppen talar

I boken "Kroppens Teatrar" (1989) beskriver McDougall hur vi i brist på andra uttrycksmedel kommunicerar med våra kroppar. Hon presenterar begreppet psykosomatos som beskriver individer vars mentala organisationer begränsat deras strategier att hantera oroande fantasier och upplevelser till psykosomatiska uttryck. Fantasier och upplevelser som i normalfallet hanteras med mer neurotiska lösningar såsom tankar, drömmar och dagdrömmar. Om dessa är av en för psyket alltför smärtsam natur, kan ett somatiskt utbrott produceras istället. I linje med detta är det vanligt att individen är helt omedveten om att de upplevda problemen har en psykisk komponent (McDougall, 1989).

En psykoanalytisk förståelse för de psykosomatiska tillståndens etiologi

McDougall (1989) menar att detta sätt att hantera psykisk stress har sina rötter i den tidiga spädbarnstiden. Det engelska ordet för spädbarn kommer ur det latinska ordet infans, en som inte kan tala. Hon tänker sig att barn i avsaknad av symboliseringsförmåga istället reagerar psykosomatiskt inför emotionell smärta.
     Det lilla barnet upplever i normalfallet huvudvårdnadshavaren i form av delobjekt, där behovstillfredsställande, goda aspekter betraktas som åtskilda från icke behovstillfredsställande aspekter. På detta sätt kan barnet behålla illusionen av ett vårdande symbiotiskt ”modersuniversum” tills det så småningom är redo att foga samman de olika aspekterna till en mer sammanhållen ambivalent uppfattning av vårdnadshavaren. Att alltför tidigt tvingas uppfatta vårdnadshavaren som ett helt objekt och därmed berövas tryggheten i den symbiotiska relationen kan leda till känslor av stark inkompetens vilket i sin tur sätter käppar i hjulet i utvecklingen mot en separat identitet. McDougall menar att en vårdnadshavare som upplever sitt barn som något främmande och därmed inte bjuder in till det symbiotiska relaterandet försvårar utvecklingsuppgiften att ta sin egen kropp ”… i besittning”. Kapaciteten att såväl tänka som känna eller förstå samband mellan tanke och känsla försvåras (Stern, 1985, refererat till i McDougall). Vårdnadshavarens oförmåga att härbärgera barnets känslor leder till att barnets ”modersintrojekt” blir dubbelt i den bemärkelsen att vårdnadshavaren kommer att uppfattas som både omnipotent och farligt (om jag känner som jag gör förgör hen mig) och skör (om jag känner som jag gör kommer hen att falla sönder). Denna brist på inre omvårdande objekt kan så småningom leda till en tro att man ej är ansvarig för sin egen hälsa och somatiska symptom kan uppstå istället för psykotiska rädslor och önskningar man inte vill kännas vid. Vår psykosomatos regredierar (som McWilliams beskriver) tillbaka till spädbarnets sätt att i brist på ord kompensera den känsla av tomhet hen kan känna vid överväldigande känslor. I ljuset av detta kan de psykosomatiska symptomen betraktas som ett skydd för individens rätt till existens, på samma sätt som neurotiska symptom bestraffar och ersätter otillåtna libidinösa impulser och önskningar. Hos den psykosomatosa är själva identiteten hotad. Tillståndet för också med sig sekundärvinster i form av en tydligare upplevelse av var kroppen börjar och slutar vilket dämpar ångest med grund i problematiken kring symbiosen med vårdnadshavaren(McDougall, 1989). Vid analys av psykosomatiskt sjuka har McDougall också funnit omedvetna processer i vilken den drabbade attackerar sin egen kropp för att på detta sätt skada det inre omvårdnadsobjektet till vilket det ofta är knutet en mängd otillåtna destruktiva fantasier. Slutligen får den psykosomatiske via sin organiska sjukdom omvårdnad av andra, något hen ofta har svårt att tillskansa sig på andra sätt (McDougall 1989). Detta beskrivs också av Cullberg (2003) och McWilliams (1994).
     Vidare menar McDougall (1989) att de psykosomatiska tillstånden fungerar som ett skydd mot primitiva önskningar av libidinösa eller narcissistiska slag vilka upplevs som livshotande. Försvarssystemet – som säger till kroppen att framkalla hudreaktioner, tömma sig på sitt innehåll eller hålla andan – har sin grund i spädbarnstiden och är således preverbalt och omöjligt att tänka kring. Vidare är det liksom psyket underställt upprepningstvånget och vid kritiska stimuli eller då relationer till viktiga personer hotas kan det lösas ut. Försvarets preverbala karaktär leder till att känslor kopplade till hotet ej upplevs på ett symboliskt plan. Istället överförs de direkt till kroppen i termer av kamp eller flykt, ambivalensens gråskalor lyser med sin frånvaro (McDougall, 1989).

ReferenserCullberg, J. (2003). Dynamisk Psykiatri (5:e rev. uppl.). Stockholm: Natur & Kultur
McDougall, J. (1989). Kroppens teatrar. Psykosomatiska sjukdomar i ett psykoanalytiskt perspektiv. Stockholm: Natur & Kultur
McWilliams, N. (1994). Psykoanalytisk diagnostik. Att förstå personlighetsstruktur. Stockholm: Wahlström & Widstrand. 

Lyssnandets konst

Den mest berömda formuleringen vad gäller lyssnandets konst har sitt ursprung i artikeln "Råd till läkaren vid den psykoanalytiska behandlingen (Freud, 1912). Terapeuten uppmuntras att lyssna med ”… en jämnt svävande uppmärksamhet” och uppmanas att inte fokusera på något specifikt.  Freud (1912) beskriver hur analytikerns lyssnande bör betraktas som en motpol till den analytiska grundregeln[1]. Att ej förmå lyssna lika fritt som analysanden associerar leder oundvikligen till att man går miste om viktigt analytiskt material. Freud liknar det hela med fotografen som tar en bild. Om han zoomar in en detalj kommer denna att framträda med stor tydlighet, men priset han betalar är att resten av bilden försänks i dimma. Att fokusera sin uppmärksamhet innebär således ett urval som i förlängningen riskerar att förstärka terapeutens förväntningar och påverka vilka fynd som görs. Risken att bara finna det man letar efter (medvetet som omedvetet) eller redan känner till blir överhängande (Freud, 1912).
     Vidare menar Freud (1912) att analytikern vanligtvis först långt efter sessionens slut förmår uppfatta vad som varit mer eller mindre centralt i patientens berättelse. Material som först ej verkat passa in kan åter dyka upp i analytikerns inre i samband med något patienten tar upp långt senare. Analytikern bör inte heller anteckna eller anstränga sig för att lägga saker på minnet, man kommer ändå att misslyckas. Freud (1912) menar tvärtom att förmågan att minnas gynnas av den fritt flytanden uppmärksamheten. Allt syftar till att i analytikern skapa en motpol till analysandens fria association. Freud får här själv exemplifiera med en metafor;

”Han bör vända sitt eget omedvetna som ett mottagande organ mot patientens omedvetna, som då fungerar som en sändare, ställa in sig på analysanden på samma sätt som en mottagande hörtelefon är anpassad till den uppringandes mikrofon. Så som telefonen åter förvandlar till ljudvågor de elektriska svängningar på linjen som satts igång av ljudvågor kan läkarens omedvetna utifrån de derivat från patientens omedvetna som nått honom rekonstruera detta omedvetna, som har bestämt patientens infall.” Freud, 1912, s. 145

Det tredje örat

Reik (1948) tar vid där Freud slutar och utvecklar i sin teori om det ”tredje örat” lyssnandets konst och beskriver heterogeniteten i det psykologiska material som analysanden förmedlar. Delar av det uppfattar vi medvetet, vi hör och ser, uppfattar med vår känsel och vår lukt. Reik (1948) menar dock att en större kategori material, som också beskrivs som viktigare ut ett terapeutiskt perspektiv, utgörs av omedvetna aspekter. Detta material uppfattas på en omedveten eller förmedveten nivå av analytikern. Det kan handla om rörelsemönster, kvaliteten på ett handslag, ett ords uttal, en blick, en plötslig tveksamhet eller ett speciellt sätt att andas. Reik (1948) menar t.ex. att hur vi talar ofta säger mer om än person än orden som kommer hur dennes mun[2]. Våra intryck och bedömningar grundar sig på ett betydligt större underlag än vad vi är medvetna om (Reik, 1948).
     Reik (1948) menar att analytikern uppnår kunskap om analysandens inre omedvetna processer genom att använda sitt eget omedvetna som varseblivningsinstrument. Via mängder av subtila signaler strömmar psykiskt material från analysand till analytiker, och det är av högsta vikt att man vågar lita på alla de vägar informationen kan ta. Analytikerns ”uppdrag” beskrivs som att noga lyssna och ”spela in” alla dessa och samtidigt vara uppmärksam på hur de, ofta på ett mkt finstämt sätt, påverkar honom eller henne. Ett vanligt misstag är att i alltför hög utsträckning fokusera på medvetna aspekter och genom detta gå miste om värdefull (men flyktig) information[3].
     Det tredje örat fungerar grovt draget på två sätt, det uppfattar vad människor inte säger och det kan lyssna inåt. Det förmår att höra en röst våra medvetna tankeprocesser tenderar att dränka. Analytiker under utbildning uppmanas att ägna denna inre röst mer uppmärksamhet än den ”vuxna visheten”, det ”medvetna omdömet” och ”den väl övervägda åsikten”. Reik (1948) uttrycker det poetiskt: ”Natten avslöjar för vandraren vad som varit gömt under dagen”. Avkodning av de budskap analytikern får till sig sker genom att lyssna inåt till de subtila intryck dessa gör, de tankar och känslor de väcker. Reik menar dock att innebörden inte kan kommas åt genom medvetet kognitivt arbete, utan att de snarast drabbar analytikern som en inre sensation, en subjektiv upplevelse av plötslig mening. I beskrivningen uppfattas förnuftet närmast som ett hinder, något som får oss att skjuta dessa avvikande små, diskreta signaler åt sidan till förmån för en större vettigare helhet (Reik, 1948). Den psykiska realiteten offras på förnuftets altare.

 

Referenser

Freud, S. (1912). Råd till läkaren vid den psykoanalytiska behandlingen. Samlade skrifter, vol VIII Psykoanalysens teknik. Stockholm: Natur & Kultur
Reik, T. (1948). Listening with the third ear. New York: Garden City Books.

[1] Analysandens fria association (Freud, 1912)

[2] Sokrates skall ha sagt, ”Speak, in order that I may see you” (Reik, 1948)

[3] ”In genom ena örat, ut genom det andra och in i det tredje” (fritt översatt ur, Reik, 1948, s. 145). Att förstå vad som sägs, då man slutar att aktivt reflektera kring vad man uppfattar.